Allt är spännande, nytt, jag och mina kompisar trollar omkring, träffar nytt folk, man blir jättesårad, förolämpad, ledsen, jag vill åka hem, jag blir jättekär i en kille och är lyckligast i världen, vi spelar kort till klockan tre på natten, vi går upp halv 8 varje dag, man ser knappt något av all trötthet men är skitlycklig ändå, allt är kaos men samtidigt så jävla kul. Det händer alldeles för mycket på en gång men allt jobbigt löser sig, man fattar inte hur man kunde vara så löjlig att man ville åka hem, man sitter 50 pers i en sal och sjunger tillsammans och känner lägergemenskapen, jag tycker det är hur jobbigt som helst när en kille jag verkligen inte gillar typ blir kär i mig, man är så sjukt fri, utan föräldrar eller bestämmelser, killen jag tyckte var så jobbig är kanske ihop med min kompis och det är riktigt fucked up, jag får en massa nya kompisar.

Aa jag har varit på läger, och det är så himla känslofullt  och växlande att det är helt sjukt. Men samtidigt det roligaste som hänt på flera månader. VILL BARA TILLBAKA.

Varför är jag inte taggad? Varför är jag inte överlycklig? Varför känns det så himla ospännande att jag för några timmar sedan hade skolavslutning, och att jag inte kommer gå i skolan på månader? Hur kan det komma sig att det här, som jag har längtat som in i helvete efter, känns som vilket ögonblick som helst?
Min bror tog studenten igår, och det var mycket som hände kring det. Jag antar att det här liksom var lite mindre och därför inte lika anmärkningsvärt. MEN HALLÅ. JAG HAR SOMMARLOV FÖR GUDARNAS NAMN.
Det är fanimej anmärkningsvärt. Jag brukar flyga av lycka och det liksom lyser om mig när sommarlovet börjar, men nu, nu känns det inte alls så.
Och fyfan vad jag saknar folket i skolan redan. Min klass är enormt blandad, alla är olika och vissa kan vara riktigt riktigt jobbiga. Men så underbara samtidigt.

• vi har den lilla killen som ALDRIG hänger med på något som händer :D
• vi har de snygga tjejerna som ofta har uppe mobilen och som ibland har för vana att skrika i korridorerna eller så, men som också är urtrevliga
• vi har killarna som alltid har keps fastän det är förbjudet
• vi har den RIKTIGT pratglada tjejen som mer än gärna syns och tar plats
• vi har den lite coola men också fjäskiga killen, som jag typ råkar vara kär i
• vi har den där ursköna sjukt swaggiga killen som jag är osäker på kan vara seriös, som jag lätt ska bli lite bästis med nästa år
• Och sist men inte minst, har vi sporttjererna som är de bästa i hela världen. Jag är ingen sportmänniska själv, men med dem blir det faktiskt inte så tråkigt. AMAJGADD VAD NI ÄR UNDERBARA. Jag vet att ni inte läser den här bloggen, men ni är de vackraste, mest begåvade, så himlahimla trevligaste människorna jag känner. Hur skulle jag leva utan er.
  
  

Förlåt för ett löjligt långt inlägg, första gången jag VERKLIGEN behövde skriva av mig. Vi ses amigos, jag ska bara gråta lite över att det bästa skolåret hittils i mitt liv är över.